Nu snurrar alla tankar och jag kan inte ens tänka för det är så mycket, jag mår inte bra just nu.. Jag behöver fokusera på allt som är BRA i mitt liv, inget skit nu alltså, jag lämnar alla som ger mig dålig energi, jag skiter i allt som är tråkigt och kör på det som är bra. Jag vet att vissa av mina beslut sårar min familj, och det gör så ont att se hur besvikna ni blir, men jag måste, det här är det bästa för mig och jag vet det - annars klarar jag inte mer.

Allting gör ont nu, och jag tar så många smällar. Antagligen för att jag vågar känna efter nu, jag har lovat mig själv att känna och inte trycka undan alla känslor, börjar sommaren med en nystart helt enkelt. Jag vet att det blir bra, det går upp och ner, men det löser sig. Nytt kapitel i mitt liv nu.

" Varför bloggar du alltid bara om din mamma?! Din pappa och din syster då? Berätta i ett inlägg"

Fått den här kommentaren ett tag nu, så jag tänkte svara på det nu! Eftersom min mamma dog nyligen så är alla känslor så nära, och jag har aldrig varit med om en sån hemsk bearbetning av sorg som den här, jag kan hantera det men det gör så jävla ont, väldigt ofta. Jag var med mamma hela tiden, från början till slutet med cancern, och det är just det också, jag var där, jag kunde gjort något.. Allt det där sitter, och min mamma har ALLTID varit allt för mig! Det är inte så att min pappa och syster inte betydde lika mycket, för det gjorde dom, när dom dog var jag aldrig med, fick ett samtal och så PANG så föll jag i ett helvete liksom, det är inte alls samma sak (även fast det är exakt lika hemskt) Min syster bodde jag inte med, bara ibland, men den sorgen bearbetade jag riktigt bra så nu gör det inte lika ont längre, minnen finns kvar och jag ler åt det. Min pappa var alkoholist så har aldrig riktigt litat på honom, så det är där saker sitter också, han har funnits för mig när det passat honom och när har inte varit full, ni ska bara veta hur många gånger han ringt mig när han vart full och slängt all skit på mig, det är hemskt. Men det var ett par år sen nu, jag har bearbetat det också. Jag klarade allt det så bra för att MAMMA hjälpte mig, hon var min hjälte och egentligen så är det tack vare henne jag står här idag.

Så jag hoppas ni förstår, sorgen efter mamma är störst och den försvinner inte, för det gör så jävla ont.. Men jag är lika ledsen för det med min pappa och syster också. Jag tror ni fattar, hoppas det iaf <3

Ibland glömmer jag helt bort allt som hänt mig, ibland glömmer jag hur mycket jag gått igenom, ibland glömmer jag helt bort min "bakrund" och vem jag är. Jag kan åka hem från skolan och tänka " Ja nu är mamma hemma så kan jag prata med henne om allting " så kommer jag hem och öppnar dörren, jag har varit påväg att ropa flera gånger.. Men precis då kommer jag på det, min mamma dog för snart ett år sen, har jag glömt det? Ibland tänker jag att hon är på en resa bara, men jag blir lika besviken när jag kommer på att jag har fel.

Jag har så mycket i mig som behöver komma ut, känslorna bubblar över och det är då jag faller, det är dom dagarna jag bara gråter, dagarna jag ligger i sängen, dagarna då jag önskar att det var mig allting hände, dagarna då jag bara skriker och hatar allt, jag hatar att känna så. Men det är så mitt liv ser ut, jag kan inte vara stark hela tiden, eller jo, jag är stark när jag faller, så blir jag ännu starkare när jag tar mig upp igen... typ. Det är så mitt liv funkar, jag är på toppen ibland, och ibland på botten. Men jag måste bli bättre på att känna, jag känner aldrig efter, känner jag att det kommer trycker jag undan det på en gång, det är just det som får mig att må som sämst, jag vet om det. Och jag har bestämt mig för att bara låta alla känslor komma, för gör jag inte det kommer jag inte klara mig, det kommer bubbla över FÖR mycket. Men nu är jag bara rädd för smällarna jag får av det, det kommer göra ont som fan och jag vet egentligen inte hur det blir för jag har aldrig släppt känslorna till 110%.. Jag vet inte.

Jag mår inte bra just nu, helt seriöst. Inatt vet jag inte vad som hände, jag fick huvudvärk så jag trodde att jag skulle dö, jag kräktes i säkert 2 timmar och hela min kropp skakade. Ett tecken på att jag måste andas lite, ta det lugnt och stanna upp och känna hur jag egentligen mår, för inatt fick jag ett stort bevis på att jag inte mår bra - min kropp sa ifrån. Jag har för lite tid för mig själv, jag hinner aldrig tänka på mig själv, jag har så mycket så jag kör bara och det slutar i kaos ibland. Jag känner inte alltid saknad för jag bygger upp en mur för att klara av vissa andra saker, ni fattar? Tårarna sprutade som fan imorse när jag pratade med Roger, jag ser bara verkligheten ibland. Det är inte alls så att jag inte mår bra, för det jag gör, men det går i perioder och så kommer hela mitt liv vara. När jag faller lite så måste jag ta hand om mig själv, bearbeta sorgen och inte bara springa från allting, jag vet det. Men jag har inte tid, och jag hatar att må dåligt, jag tappar kontrollen helt då och jag hatar den känslan.

Men nu vet jag, jag måste tänka mer på mig själv, andas lite, stanna upp och inte bara köra hela tiden, det är så bearbetning av sorg fungerar. Nu kör jag på det istället, ha kul men tänka efter och inte köra över mig själv som jag gör varje dag just nu. XOXO

" Hur ska man ta hand om sin kompis på bästa sätt när någon dött och hon/han är ledsen? Hur reagerar man? *

Jag vet att det är så sjukt svårt för ens kompisar att veta vad man ska säga när man själv förlorat någon, dom flesta är rädda för att det ska bli fel, att man blir ledsen osv! Men istället för att inte säga nånting, så är det bättre att säga nånting. En kram räcker, bara några ord som säger att " jag finns ALLTID om det är något" lyssna ifall den vill prata, hjälpa till med vissa saker osv. Det är det bästa (som jag tyckte när jag fick hjälp av mina kompisar) Stöd behöver man alltid från sina kompisar, speciellt när något hemskt händer. Så var inte rädda, visa att ni bryr er även fast det kan vara svårt, det betyder verkligen

"Det kommer dagar då man sitter kvar. Då man bara tänker på allt man inte har. Det kommer nätter då, det kommer dagar då, det kommer kännas svårt, det kommer vara svårt"
Så sanna ord, allting är inte alltid lätt, det händer saker som man inte kan hantera, saker som är skit och som får en av bara vela försvinna osv.. Men det är viktigt att ALLTID ha med sig själv i allt, lita på sig själv och lära sig hitta vägar som gör att man klarar av vardagen, alla kan göra det - jag har gjort det. Tro mig, jag vet vad jag snackar om ♥

Hittade den här texten i datorn och vill dela med mig i bloggen för att ni ska få veta att det är okej att må dåligt och känna att allt är skit, ingenting kan vara 100% bra hela tiden efter något hemskt har hänt. Det här skrev jag precis när jag fått reda på att mamma fått cancer :

Ångesten är tillbaka igen, sitter med huvudet fyllt av skit, tankar, ord, meningar, livet, kompisar, pappa, Linnea och mamma. Jag är rädd, så jävla rädd för att ramla ner i det stora djupa mörka hålet igen, sitta fast där ingen ser mig. Glad musik, peppar mig själv, jag försöker, jag kämpar, har aldrig kämpat såhär mycket, jag vet hur det är att leva i ett helvete, och jag vill inte dit igen! Mitt liv var perfekt, till beskedet kom, jag hade fixat allting och kämpat som en idiot efter pappa och Linnea, sen kom det här... Att min egen mamma har cancer, allting har rasat, jag har gått sönder IGEN, tredje gången allt rasar nu. Mamma skulle finnas för mig, hjälpa mig, och vara glad, inte vara nyopererad och snart ska börja med cellgifter. Det gör så jävla ont i mig när jag ser hur hon lider, hur smärtan bara bränner i hennes kropp.

Och den här skrev jag när hon dog :

Ingenting känns rätt, mamma som skulle klara av sin cancer, och vi skulle leva glada – hela våran familj. Men allt vi tänkt, det blev ändrat, och istället för att det skulle bli något bra, så krossades min värld, i tusen småbitar, inte en ända hel bit kvar. Jag har aldrig mått dåligare än såhär, jag flyr från verkligheten hela tiden, men nu, jag står stilla, livet snurrar runt mig, och jag ser kaoset, jag har blundat för länge och trott att jag e stark, trott att jag kan klara saker, men nej, jag kan inte. Har aldrig kännt såhär, inte den här känslan. MIN MAMMA ÄR DÖD, min stora förebild, min mamma som har uppfostrat mig hela livet, min mamma som alltid funnits för mig, min mamma som gjort allt för mig, och jag har gjort allt för henne – ingenting av det där finns längre, nu står jag kvar ensam.

I början när jag gick ut med i bloggen vad som hänt mig, så valde jag att bara blogga om positiva/bra saker hela tiden, alltid visa mig stark osv! Jag valde alltså att inte blogga om när jag mådde dåligt, det kändes rätt i början men det håller inte i längden. Det var inte så att jag ville att ni skulle tro att mitt liv är perfekt, det var bara att jag valde att inte blogga om det "dåliga"

Men när jag bara bloggade om positivt så kunde jag inte visa mig ledsen, och det vart jätte jobbigt för mig. Så jag bestämde mig för att dela med mig av ALLTING, och jag mår så mycket bättre av det + så vill jag visa att det är okej att känna och vara ledsen! Vissa av er fick intrycket av mig från början att det inte var okej att vara ledsen? Så vill jag inte ha det! Jag vill dela med mig av ALLT, och det gör jag nu. När jag mår som bäst, och när jag mår som sämst. Det är självklart att man inte mår bra JÄMT när man varit med om något sånt hemskt, välkommen till verkligheten liksom

Visar man sig svag, vågar man vara svag - det är då man växer och blir ännu starkare. För att vara stark måste man kunna falla ♥

På en dag, på en minut, på en sekund.. Så förändrades mitt liv totalt. Jag kom hem från skolan och var väldigt glad, tills jag går in i köket och alla i min familj sitter och gråter och jag frågar direkt vad som har hänt. Och det är då mamma berättar att hon har fått cancer, jag kunde inte andas och tårarna bara sprutade. Redan den sekunden hon berättade det, förändrades mitt liv och det började en kamp mellan liv och död som jag trodde skulle sluta bra, men det blev inte så. Början gick bra, men sen blev det bara sämre, jag hade ingen jag kunde visa för hur jag mådde - jag var stark för att skydda mig själv och vara stark inför min egen mamma. Men hur är man stark då? Hur är man stark när det alltid är ens egen mamma som fixat allting, hjälpt till och stått där med öppna armar? Allting var upp och ner, nu var det jag som stod där och skulle ta hand om min egen mamma som bara låg i en sjukhussäng och mådde skit. Känslan jag hade varje dag är omöjlig att beskriva, att se sin egen mamma i en sjukhussäng helt svag är det värsta som finns. Jag var inte van, jag kunde inte hantera det, men jag fejkade. Jag fejkade att allt var bra - för min mammas skull för jag ville inte visa mig svag. Jag grät mig tills sömns flera nätter, jag kan inte ens räkna dom. Även fast jag visste att det var riktigt illa, så trodde jag inte att jag skulle förlora dig. Jag skulle aldrig kunna tänka mig ett liv utan dig, helt omöjligt, så många nätter jag legat uppe och önskat att det var mig allting hände, önskat att allting bara skulle bli bra och att den hemska mardrömmen skulle försvinna och aldrig mer komma tillbaks.

Men det blev aldrig så, när sjukhuset ringde mitt i natten och bad oss komma dit snabbt för mamma låg på intensiven så kunde jag inte andas, paniken kom och jag blev helt tyst. Alla tankar snurrade i huvudet, jag har aldrig känt en sån hemsk känsla förut. Vi kom till sjukhuset och blev skickade till ett rum, när vi kom dit väntade en läkare på oss och efter ett tag förklarade han " Hon kommer inte klara sig, hon är för svag " jag trodde inte på det, min mamma har ALLTID funnits för mig, varför skulle hon lämna mig nu, min mamma var min ända trygghet som alltid funnits för mig, hon har hjälpt mig genom ALLT. Helt plötsligt såg jag hela mitt liv försvinna, jag såg hur hela JAG försvann och hur mörkt det blev. Efter beskedet vi fick så gick jag in till mamma, jag hade aldrig sett henne sådär svag, jag ville bara krama om henne och säga att allt skulle bli bra - men när jag stod där inne så visste jag att jag skulle förlora min egen mamma. Jag var på sjukhuset ett helt dygn den natten och allt var kaos, jag kunde inte förstå, det var omöjligt. Jag hade kämpat mig igenom månaderna på sjukuset tillsammans med mamma, min syster och Roger, att se allt hopp bara försvinna var hemskt.. Där slutade allt, min mamma klarade sig inte, och nu står jag här och kämpar för att klara av allting, jag saknar mamma och jag skulle göra vad som helst för att få tillbaka henne - det är ingen som förstår... Jag gjorde så gott jag kunde under hela perioden, jag kämpade för mammas skull, men jag kunde gjort mer, fuck it.

Allting är inte perfekt, jag hatar saknad och sorg, jag saknar mamma, jag saknar min trygghet och jag saknar att få höra hennes röst, jag saknar ALLT. Jag hatar det här. Det är fan inte lätt.

Jag saknar dig mamma, världens bästa mamma. Trodde aldrig att det skulle bli såhär, vi skulle kämpa i cancern tillsammans och se allt bli bra, men ingenting blev som vi tänkt. Jag saknar och älskar dig mamma ♥ Just nu, gör det ont som f*n, saknad är tufft.

Flytten har rivit upp en massa minnen, det är tungt just nu.. Tankarna snurrar helt sjukt just nu, alla försvinner, dom sviker och här står jag mitt i allt liksom, 14 år, ingen kvar och mitt i kaoset. Välkommen till mitt liv liksom..

"I won't give up, no i wont break down. Sooner than it seems life turns around, and i will be strong even if it all goes wrong. When i'm standing in the dark i still belive, someone's watching over me..."

Alltså seriöst, nu ska alla i mitt liv som är idioter UT, jag behöver dom inte, varför ska jag slösa energi på dom liksom? Nejtack! Ska aldrig släppa mina vänner som är bra, dom jag har nu är RIKTIGT bra, all kärlek till er ♥ Och mina bloggläsare, världens bästa! Jag börjar komma tillbaka nu igen, glöden är tillbaka och jag är på rätt spår, så skönt.. Men jag behöver förändringar, stora förändringar - en massa på g, ska flytta, nytt med bloggen, lite saker med mig själv, rensa tankarna, jobba mer med mig själv+ tusen andra saker. Jag behöver det här, jag behöver det livet som är bra - glad Juliah som är helt galen i shopping, umgås mycket med vänner och familj, driver en blogg, full med positiv energi, kämpar och njuter av livet till 100% och massa mer.. Nu är det lov också, skolan tar jag igen efter lovet, för nu ska jag bara köra på! Juliahofsweden is back =D